A-smedjans utredningschef Monika Arvidsson recenserade EU-kommissionens rekommendationer till den svenska regeringen i onsdagens debatt med Oscar Wåglund Söderström (FP), statssekreterare hos EU-ministern, och Pierre Schellekens, chef för EU-kommissionens Sverige-kontor.

Monika Arvidsson skriver i sin första VECKANS ANALYS för a-smedjans räkning om Kommissionens råd till den svenska regeringen:

EU-kommissionen har lämnat sina rekommendationer om önskvärda åtgärder till Sverige. När jag läser igenom slås jag av två saker.

Det första är att Kommissionen verkar ha tagit till sig av kritiken om avsaknad av ett tillväxt-tänk under krishanteringen. Det är mycket bra. Europa behöver skapa utrymme för att växa igen och då räcker det inte att stint stirra på balansräkningen.

Det andra jag slås av är att det är svårt att hitta rätt verktyg om man inte riktigt är på det klara med vad man försöker laga. Några poäng plockar Kommissionen helt klart. Men svensk tillväxtmodell och vår lönebildning fungerar bättre än vad Kommissionen tror.

Bilden är tydlig av vad som satte världsekonomin i den gungning som vi fortfarande försöker balansera. Finansmarknadskraschen gav följdeffekter för den reala ekonomin och en störtdykning av global efterfrågan. Trots att den bilden knappast är ifrågasatt så har sedan dess, och i stor utsträckning alltjämt, politiken varit inriktad på att bemöta denna efterfrågekris med strukturella reformer. På lång sikt finns det absolut vissa strukturella problem både i EU och i Sverige att komma tillrätta med. Och om tillväxten ska vara hög och långsiktigt hållbar, så måste arbete och kapital användas på ett effektivt sätt. Men nu var ju problemet inte kostnader utan efterfrågan.

Det är inte konstigt att politiken inte förmår vända utvecklingen om man inte använder rätt verktyg. Det är inte konstigt om hushållen slutar konsumera och börjar spara om de plötsligt blir av med jobbet eller får mindre i lön. Det är åtgärder som underskottsländer som Grekland och Spanien tvingats genomföra och som EU-Kommissionen står bakom. På kort sikt förbättrar den sortens politik budgetsaldot, men dämpar också tillväxten.

Utrymmet för en expansiv politik i EUs underskottsländer har varit och är minimalt. Men de medel man har till buds hade troligtvis haft bättre effekt på efterfrågan och tillväxt om mer hade gått till investeringar och mindre till avbetalningar. Takten för åtstramningspolitiken kan också diskuteras. För även om budgetsaldot förbättras snabbt, så rakar de sociala kostnaderna i höjden i form av ökad arbetslöshet och ökade inkomstskillnader. Hur hög social kostnad är acceptabelt för att på kortast möjliga tid ta sig igenom en ekonomisk kris?

Ser man på rekommendationerna som Sverige får, så utgår jag ifrån att EU-kommissionen anser att gränsen för vad de får lov att kosta är ganska högt satt. Det konstateras att arbetslösheten, i synnerhet den för ungdomar och utrikes födda, måste ner – vilket naturligtvis är ett mycket rättfärdigt krav. Men lösningen? Man säger att Sverige behöver en flexiblare lönesättning, särskilt för nedre löneskalor. Fast, lite halvt steg tillbaka, också att man ska kunna försörja sig på sin lön.

En 19-årig inom hotell- och restaurangbranschen, för att ta ett aktuellt avtalsområde, har rätt till cirka 15 500 kronor i månaden. Om det är för högt, var går då gränsen för att ha råd med mat, bostad och andra nödvändigheter? Sänkta löner skapar inte jobb. Det skapar socialt utsatta grupper på arbetsmarknaden. Det minskar pressen på företag att hålla produktiviteten uppe och därmed också potentiell tillväxt.

Att tackla priset på arbetskraft från andra flanken och sänka inkomstskatterna, som Kommissionen påbjuder, ger ett minskat utrymme för välfärdsstaten. Är det den utvecklingen som man tror ska främja produktivitet och tillväxt? Fast forskning snarare pekar ut inkomstjämlikhet som en faktor för ekonomisk stabilitet, vilket ändå måste vara eftersträvansvärt så här i krisens spår.

En sak som Kommissionen helt rätt kritiserar, är krogmomsens ineffektivitet. Sänkt pris på plankstek är inte ett bra sätt att komma åt de verkliga problemen med ungdomsarbetslösheten. Bättre satsa pengarna på kvalitativ arbetsmarknadspolitik. Kommissionen uppmanar oss också att minska omfattningen av deltids- och visstidsanställningar. Det vore klokt. Ökad inkomst och trygghet gynnar både individ och samhällsekonomi. Och förutom fred och högönsklig välförmåga, är det just det vi har det europeiska samarbetet till.

Monika Arvidsson
Utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja