Det främsta problemet i socialt utsatta områden är inte arbetsgivares kostnad för personal. Då är snarare eftersatthet med att rusta arbetskraften med kunskap och efterfrågad kompetens ett större problem. Det skriver A-smedjans utredningschef Monika Arvidsson i VECKANS ANALYS.

Nyligen presenterades ett betänkande från utredningen om nystartszoner, SOU 2012:50. Uppdraget har varit att hitta tillvägagångssätt för att via skattesänkningar stimulera företagande och därmed sysselsättning i särskilt utsatta områden. Exakt vilka områden som skulle komma ifråga beror på aktuell nivå på sysselsättningsgrad, hur många som har långvarit försörjningsstöd och om många inom området inte har fullföljd gymnasiegång. Med senast tillgängliga statistik så skulle ytterområden i Stockholm, Göteborg och Malmö samt Södertälje och Borlänge kunna utgöra så kallade nystartszoner.

Skattesänkningen, i form av ett avdrag på arbetsgivareavgifter, ska ges till företag som bedriver verksamhet inom zonen och med färre än 50 anställda, varav minst 25 procent av dessa boende inom zonen. Utredningen förordar införande av nystartszoner men man konstaterar också att det inte räcker med skattelättnader för att lösa de grundproblem man vill komma åt. Det är en rimlig analys; är problemet brist på bröd, så kan inte lösningen förväntas bestå av bakelser. Det behövs andra bullar så att säga.

Tankesmedjan Fores har låtit genomföra en skuggutredning. Forskare och samhällsdebattörer drar där slutsatsen att tanken om olika arbetsgivareavgifter mellan geografiska områden bygger på en felaktig analys av grundproblemet för företagande och sysselsättning i de tänkta områdena, då svårigheten att komma i anställning inte handlar om att det är svårt att få jobb nära hemmet, utan att det över huvud taget är svårt att få jobb. Skuggutredningen pekar således också på behovet av en bredare lösning än enbart skattelättnader för arbetsgivare.

Det främsta problemet i socialt utsatta områden är inte arbetsgivares kostnad för personal. Då är snarare eftersatthet med att rusta arbetskraften med kunskap och efterfrågad kompetens ett större problem. Att utredningen som en variabel för att bli en nystartszon föreslår att inte fler än cirka 30 procent ska ha slutfört sin gymnasieutbildning visar sambandet.

För att gå till botten med det problemet måste man förstås börja redan på grundskolenivå och se till att skolsystemet verkligen levererar en kvalitativ grundutbildning. Det duger inte att tilldela skolor lika stora pengapåsar och hoppas att leveransen i form av kunskap faller ut ungefär lika fast förutsättningarna kan skilja sig avsevärt åt mellan skolor. Grundskolan måste vara så bra att ungdomar sedan kan och vill genomföra sina gymnasieutbildningar. I de fall man inte lyckas är det viktigt att det för senare skeden i livet finns tillgång till vidareutbildning och omskolning vars kvalitet motsvarar kraven från en ekonomi och arbetsmarknad med högt omvandlingstryck. De senaste årens politik kan inte sägas ha lyckats med det. Ambitionen för utbildningspolitiken måste ha hög svansföring för det är genom den vi lägger grunden för vår framtid.

Att alla företag verksamma på en och samma marknad förhåller sig till det lokala kostnadsläget är ett fundament för konkurrens på lika villkor. Kommer förslaget påverka närliggande företag utanför zonen att förflytta sig, så kan det eventuellt uppstå mankelimang över zongränser, mellan kommuner, om skatteunderlag och arbetstillfällen försvinner till grannen. Det som föreslås är en subventionspolitik gentemot mindre konkurrenskraftiga företag och det är inget självklart framgångskoncept. Både samhället och arbetskraften tjänar mer på produktiva företag via större skattebas och bättre förutsättningar för fler jobb till bra villkor.

Lägger man dessutom till att skattesänkningar bara gäller lägre och inte högre löner (ett halvt inkomstbasbelopp per anställd och månad), så kostar förvisso inte rabatten staten lika mycket på den korta sikten. Men ger på den längre sikten en press nedåt på företagens produktivitetsnivå, vilket skulle innebära en minskad inkomst för staten. Teoretiskt kan också inlåsningseffekter uppstå, då arbetsgivare har ett direkt incitament att inte höja lönerna mer än att rätten till avdrag bibehålls. En parallell kan här dras till det franska systemet med minimilöner, där det visar sig att arbetsgivare drar sig för att investera i produktivitetshöjande ting som kompetensutveckling, då det skulle driva upp lönekraven att hamna över miniminivån. Den tidsbegränsning som föreslås (fem år med fullt avdrag och ytterligare två år med halvt avdrag) dämpar inlåsningseffekten men kan också innebära att anställningens längd blir avhängig fortsatta subventioner.

Det kan absolut vara en god idé att subventionera vissa arbetstillfällen där arbetskraften av någon anledning inte kan prestera på samma nivå som andra. Men vi talar ju inte om en homogen grupp av personer på arbetsmarknaden. I nystartszonerna borde rimligen problemen vara av en mer påverkbar natur än då det till exempel handlar om att subventionera någon som har ett permanent hinder att utföra sin arbetsuppgift. En universallösning (sänkt skatt) kan därför inte ensamt väntas svara upp mot zonernas och individernas behov.

En risk med geografiskt begränsade subventioner är också att redan segregerade områden blir än mer isolerade från närområdet. Det är en tanke som går emot idén om en rörlig arbetskraft. Och har man den minsta ambition för integrationspolitiken, så kan man inte använda sig av verktyg som bidrar till att de som bor i de tänkta zonerna också blir kvar där.

En av samhällets viktigaste uppgifter är att skapa en känsla av gemensamhet hos medborgarna för att kunna legitimera och finansiera offentlig verksamhet. Att ringa in vissa fläckar på kartan som zoner med egna regler, riskerar att skapa samhällen i samhället. Känslan av gemenskap kommer troligen att segmenteras – men grunda sig på klasstillhörighet och etnisk bakgrund och stanna inom zongränsen.

Monika Arvidsson

Utredningschef Arbetarrörelsens tankesmedja