Historiskt finns inom Arbetarrörelsen en skepsis mot ideell verksamhet inom välfärden. Nu lyfter Socialdemokraterna fram sociala, non-profit företag som ett önskvärt alternativ. Det är välkommet, skriver Tommy Svensson.

En rad åtgärder för att begränsa vinsterna och öka insynen i de privata välfärdsföretagen, men inget förbud. Det är beskedet från Socialdemokraternas partistyrelse i den heta debatten om vinster i välfärden.

Denna pragmatiska linje tillfredsställer inte alla inom partiet och ytterst blir det partikongressen i april nästa år som fattar beslut. Att kongressen skulle tvinga den nye partiordföranden att i valrörelsen 2014 att försvara en förbudslinje som han inte tror på förefaller dock inte sannolikt. Det finns olyckliga prejudikat på sådant.

Löfvens ”mittlinje”, som på fredagens möte antogs av en enig partistyrelse, innebär inte ett accepterande av den nuvarande oordningen inom välfärdssektorn. De åtgärder han nämner syftar till att få bort de uppmärksammade och orimliga vinsterna och se till att kvaliteten på vården upprätthålls. Varken vanvård eller profit ska få förekomma.

Tydligt är att Socialdemokraterna vill ha valfrihet och flera aktörer inom välfärden. Det betyder att den offentliga vården och servicen ska kunna kompletteras av privata och ideella aktörer. Men villkoren för dessa måste diskuteras, regleras och övervakas bättre än vad som är fallet i dag. Det ska vara “ordning och reda i välfärden”.

Även förespråkare för privata alternativ medger att utvecklingen inte blivit vad de tänkte sig. I stället för en blomstrande marknad med många olika alternativ har vi vid sidan av den offentliga vården fått en stark koncentration till några få stora välfärdskoncerner ägda av riskkapitalbolag. Det offentliga monopolet har ersatts med inslag av privat oligopol.

En effekt är att sociala företag och ideella organisationer har svårt att hävda sig i konkurrensen med de stora bolagen. Ändå ropas det i debatten efter non-profit företag. Det räcker inte att hylla dessa företags principer och arbetssätt. De måste ges möjlighet att växa till verkliga alternativ, den tredje sektorn mellan offentligt och privat.

För Socialdemokraterna borde det ligga nära till hands att utveckla en politik för denna företagsform. Den bygger på delaktighet för anställda och medlemmar, en demokratisk grundsyn och vinsten försvinner inte till skatteparadis utan återinvesteras i verksamheten.

Historiskt finns inom Arbetarrörelsen en skepsis mot ideell verksamhet inom välfärden. Den sågs som kvarlevor av gammaldags välgörenhet, särskilt under uppbyggnaden av välfärdsstaten. Därför har Sverige jämfört med andra länder en liten ideell sektor.

I dag är situationen en annan. Nu ses dessa sociala företag som ett önskvärt alternativ, inte bara till den offentliga verksamheten utan också till de privata företagen. Men det räcker inte att prata om dem. På debattsidor skapas inga företag.

Två områden står i centrum för den politiska debatten, hur skapa jobb och dem som står längst bort från arbetsmarknaden och hur skapa verklig valfrihet inom välfärdssektorn. På båda dessa har sociala företag unik kompetens genom att vara nära de personer man vänder sig till och genom att ha ett ideellt och mänskligt engagemang. Om sektorn ges möjlighet att växa skulle betydande vinster kunna göras – för de berörda människorna och för samhället.

De sociala entreprenörerna måste ges bättre villkor att utveckla sina företag. Den så kallade sociala ekonomin måste erkännas som ett önskvärt och fullvärdigt inslag i marknadsekonomin. EU har kommit längre på detta än Sverige.

I en affärsplan (S) för den sociala ekonomin bör bland annat ingå bättre villkor vid upphandlingar och tillgång till kapital. Starta företag tillsammans ska ses som lika naturligt som att starta eget i både utbildning och vägledning.

Inte minst viktigt är ett politiskt erkännande av sektorns roll. Det handlar inte om flum, utan om riktiga företag och riktiga jobb.

 Tommy Svensson

Arbetarrörelsens Tankesmedja