Vattenfalls styrelseordförande skänkte bort 12 miljoner till den avgående VD:n. Transaktionen hemligstämplades. Men nu när det uppdagats får det konsekvenser. Bra så, menar Anne-Marie Lindgren, som sätter in händelsen i ett mönster av aldrig sinande bonusar, fallskärmar och skyhöga styrelsearvoden.

Vattenfalls styrelseordförande Lars Westerberg får gå med omedelbar verkan sedan det kommit fram att han – mot reglerna – konstruerat fram ett avgångsvederlag på 12 miljoner (!) för den förre VD:n Lars G Josefsson. Som visserligen avgick som VD efter en kritikstorm mot Vattenfalls tyska affärer, men som faktiskt sade upp sig fullt frivilligt och som dessutom fick nytt jobb inom Vattenfall med bibehållen VD-lön.

Vilket alltså inte berättigade till något avgångsvederlag. Så för säkerhets skull sekretessbelades avtalet.

Finansmarknadsminister Peter Norman agerade snabbt när avtalet kom fram i ljuset. Westerberg får gå och Josefsson får betala tillbaka pengarna.

Maktspråk är inte alltid bra, men i det här fallet fullt befogat – och sannolikt, dessutom, det enda språk som bonus- och fallskärmsdirektörerna begriper. Bara kritik, om än aldrig så tydlig och aldrig så omfattande, biter inte.

Det har man ju hunnit lära sig vid det här laget, efter ett antal decennier där bonus och fallskärmar och höga styrelsearvoden varit en evigt fortgående följetong, trots lika konstant och lika ilsken kritik. Ibland har serien fått ett tillfälligt avbrott, men bara för att fortsätta igen som om ingenting hade hänt.

Bankerna tvinades, något oförstående, avstå från inplanerade bonusar i samband med krisen 2008-2009, men nu är de tillbaka igen. Och styrelserna rabblar de vanliga argumenten om marknadsvillkor och internationella nivåer och hålla kvar kompetens.

De kunde precis lika sagt att det rör oss inte i ryggen vad allmänhet och media och politiker tycker. För det är vad de menar. De vet att deras pliktskyldigt rabblade argument om marknadsvillkor och konkurrens är bullshit, och de vet att allmänhet och media och politiker också vet det.

Det handlar helt enkelt bara om att de har möjlighet att skaffa sig de här stora extrainkomsterna, eftersom det är de själva som är den där ”marknaden” som bestämmer lönevillkoren. De plockar ut bonsurna därför att de kan göra det, inte för att det finns några som helst sakliga skäl för det.

De finansiella marknaderna anser sig ha rätt att sätta sina egna spelregler, och ju mer centrala aktörer det handlar om, desto mer kan de påverka reglerna till sin egen fördel.

Därav följer att man inte ska ha några som helst illusioner om självsanering – vare sig när det gäller reglerna för finansiella instrument och finansiella transaktioner eller när det gäller bonusar och avgångsvederlag. Det enda som hjälper är utifrån satta regler och utifrån verkande kontrollinstanser, med tillräcklig makt och tillräckligt hårda nypor för att tvinga de finansiella aktörerna att följa reglerna.


Anne-Marie Lindgren