Häromdagen skulle jag kolla en stadsplanefråga på Stockholms stads hemsida, och råkade då också hitta den intressanta rubriken ”planerade hotellbyggen” – den fanns för övrigt, av någon inte helt begriplig anledning, under huvudrubriken ”bostadsbyggande”.

Om hotellbyggandet kunde man där få veta att det sedan länge finns en särskild kommunal genomförandegrupp med uppgift att se till ”att inte utbudet av hotellrum skall bli en trång sektor i stadens infrastruktur och ett tillväxthinder”. Gruppen ska ”så långt möjligt underlätta projektens planerande och genomförande” och ta upp möjliga lägen för ytterligare hotellsatsningar.

Fast lyckligtvis ser det ut som att utbudet i dag balanserar efterfrågan, så några direkta risker för tillväxten pga bristande hotellrum behöver man inte befara.

Kanske idé att tillsätta en särskild genomförandegrupp för bostadsbyggandet också?

Där råder det nämligen akut brist. Det finns en målsättning om 15?000 nya bostäder per år, men det skulle behövas åtminstone 25?000. De bostäder som byggs är dessutom till dominerande del villor eller bostadsrätter, medan det som verkligen behövs är hyresrätter.

Bristen på bostäder hotar regionens tillväxt, konstaterar Stockholms Handelskammare (som är en näringslivsorganisation, ingen kommunal myndighet). Det går inte att rekrytera arbetskraft, om det inte finns några bostäder.

Med andra ord, det byggs en massa hotell som ska skapa nya jobb i kommunen. Det byggs, för övrigt, också ett antal nya kontorshus, som också ska ge nya jobb. Men det byggs inga  nya bostäder för dem som ska ta de där nyskapade jobben.

Det här är en effekt av de senaste decenniernas syn på tillväxt och jobbskapande som något som uteslutande skapas av företag och privat näringsliv – och tappat bort att det alltid kräver komplement av insatser från samhällets sida. Insatser som handlar om mer än att bara underlätta genomförandet av de privata projekten.

Att det sedan 1990-talet finns en kommunal genomförandegrupp för hotellbyggen, samtidigt som bostadsbyggandet sedan 1990-talet tillåtits ligga på alltför låga nivåer blir en övertydlig illustration till vilka problem det blir om man tappar bort att tillväxt förutsätter ett samspel mellan samhälle och näringsliv, eller politik och marknad om man så vill.

För i dag är det snarast överskott på både hotellrum och kontorslokaler i Stockholm.

Medan, som sagt, bostadsbristen är akut och trafikinfarkten hotande nära.

Och Handelskammaren allvarligt oroad för stadens ekonomiska utveckling.
 


Anne-Marie Lindgren