Det moderata finanslandstingsrådet i Stockholm, Torbjörn Rosdahl, har fått utstå en del spott och spe för sin kommentar att 100-kronorshöjningen av SL-kortet väl inte är så farlig, det motsvarar ju bara tre påsar chips. Med andra ord, en knappt märkbar minskning av den lilla guldkanten på vardagen.
Det är inte särskilt smart att mitt i en pågående debatt om barnfattigdom bygga under intrycket av Moderaterna som okänsliga och okunniga om de ekonomiska villkor som familjer med låga inkomster lever under – där det faktiskt inte finns guldkant att dra ner på. Intrycket förstärktes av Rosdahls uttalande att den som inte hade råd med höjningen väl fick söka socialbidrag.
Han visste uppenbart inte att SL-kortet inte ingår i socialbidragsnormen i det moderatstyrda Stockholm. Litet bättre internkunskap inom Moderaterna om vad partiet gör i landstinget respektive kommunen borde man faktiskt kunna kräva!
Men det finns en aspekt till på de här inte alldeles obetydliga avgiftshöjningarna för kollektivtrafik och för läkarbesök som Stockholmsmoderaterna nu föreslagit.
Nämligen att när man inte vill höja skatter, så blir konsekvensen höjda avgifter.
För samhällstjänster – det må vara kollektivtrafik, läkarbesök, äldreomsorg eller något annat – måste betalas. Vi kan betala genom skatterna, eller vi kan betala genom avgifter. Men vi kan inte slippa betalningen.
Moderaterna i det stockholmska landstinget inledde förra mandatperioden med att sänka skatten, fortsatte med att ta tillbaka utfästelsen om ytterligare skattesänkningar och börjar nu sin andra mandatperiod med att höja avgifterna för kollektivtrafik och sjukvård. Insikten att samhällstjänster måste betalas har långsamt men säkert hunnit upp dem.
Men när kommer förmågan att väga det förnuftiga i en avgiftshöjning mot det kloka i en skattehöjning? Att höja avgiften för resor i kollektivtrafiken är inte självklart bästa sättet att stärka finansieringen, eftersom det kan innebära att den tappar resenärer. Det i sin tur betyder ökad biltrafik – vilket är olyckligt från miljösynpunkt, och ökar slitaget på gatunätet. Och det leder i sin tur till ökade underhållskostnader.
En skatteökning som går direkt till kollektivtrafiken får inga sådana följder.
Sedan är det en annan sak att man allvarligt måste ifrågasätta den moderata skötseln av landstingets ekonomi. Förra mandatperioden var kantad av ett antal vanskötta upphandlingar, främst inom sjukvården. Och landstingets revisorer har upprepade gånger kritiserat just SL – landstingets kollektivtrafikbolag – för dålig ekonomisk kontroll och bristande styrning.
De höjda sjukvårdsavgifterna är antagligen ett sätt att försöka dämpa de stora kostnadsökningar inom primärvården, som den fria etableringsrätten har lett till; i praktiken kan man säga att kostnaderna för det ökade utbudet av vårdmottagningar nu måste kontras med minskat ekonomisk tillgänglighet till dem. För valfrihet kostar, den också.
Fast från kostnadssynpunkt skulle det i dagsläget ge betydligt bättre effekt att se över de starkt kostnadsdrivande och från alla ekonomiska utgångspunkter helt sanslösa ersättningsregler som landstinget håller sig med. Den översynen skulle f ö behöva göras även utan att man tänkt sig några avgiftshöjningar!
Anne-Marie Lindgren