Produktionen vid Saab står stilla sedan april, men den finansiella karusellen – för att inte tala om rykteskarusellen – snurrar allt snabbare. Det går inte längre att hålla räkning på alla besked som kommit om att ny finansiering var säkrad. Varenda sådant besked har sedan raskt följts av ett nytt besked att om ännu en ny finansiering, eftersom vare sig den förra eller förrförra var så klar som man påstått, och att det därför krävdes pengar för att klara sig fram till att de verkligen blev klara.
Fastigheter har sålts för att sedan hyras tillbaka. Aktier har i någon form nyemitterats till skatteparadisplacerade riskkapitalbolag. Avtal har slutits likaväl med kinesiska bilföretag, varav somliga upphävts medan andra fortfarande processas. Vladimir Antonov förefaller alltjämt dra i någon sorts trådar och avvakta någon sorts öppning för att ta sig in i företaget på riktigt. Förskottsbetalning har förhandlats fram för ännu inte tillverkade bilar och använts för att betala upplupna löner för de månader företaget inte kunnat tillverka några bilar.
Nyligen genomförde ägaren Victor Muller en komplicerad aktietransaktion med riskkapitalbolaget GEM, av det sedvanligt snåriga slag som signalerar skattetrixande lång väg, men som i sak innebär att Muller fått rea ut aktier (och ägande) för att få in pengar för att hålla företaget flytande.
Återförsäljare hoppar av, kronofogden har börjat utmäta och löneutbetalningarna kärvar för tredje månaden i rad.
Muller antyder nu möjligheten av rekonstruktion, som kan beskrivas som ett sätt att kasta över kostnaderna för företagets problem på andra; utestående skulder skrivs ner och den statliga lönegarantin kan komma att utnyttjas. Samtidigt meddelas dock att förhandlingar pågår med en ny stor och seriös finansiär; det handlar dock inte om några kapitaltillskott utan om överbryggningslån fram till en mer permanent lösning någon annanstans ifrån.
Att följa med i de här turerna är inte lätt, men det är enkelt att fatta innebörden: Saab är långt ute på det finansiella gungflyet, den faktiska skuldbördan har ökat och inteckningarna i den produktion som inte ens är i närheten av att komma igång växer stadigt.
Så även om den långsiktiga finansiering, som Muller nu jagat i åtskilliga månader, så småningom skulle komma, så är framtidsprognoserna ytterst osäkra. Det handlar inte ”bara” om att öka produktion och försäljning och ta sig ur en för svag marknadsposition, vilket bara det kräver lång tid och mycket, mycket pengar . Det handlar också om att göra det med en ökad skuldbörda, ett skadat varumärke och synnerligen misstrogna underleverantörer, so högst sannolikt kommer att ställa tuffare krav än tidigare.
Risken är fortfarande överhängande att slutnotan hamnar hos skattebetalarna. Man undgår inte tanken att det varit klokare om regeringen, likt många andra länders regeringar, agerat mer aktivt för att hitta mer seriösa och kompetenta ägare, som antingen velat driva biltillverkningen vidare eller ställa om verksamheten i en annan riktning.
Man undgår dessutom inte heller tanken att Saab-affären visar riskerna med dagens finansiella marknader sträcker sig också i produktionen av varor och tjänster. Hela Saabs existens just nu vilar på den typ av transaktioner med finansiella instrument, som knäckte den amerikanska bostadslånemarknaden och skapade finanskrisen 2008 – med dess förlängning in i dagens skuldkris.
Anne-Marie Lindgren