TORSDAG 20 JANUARI 2011: Jag kan se flera skäl till att diskutera partiledningen som en lagfråga snarare än ”bara” en ordförandefråga. Främst är det posterna som partisekreterare och ekonomisk talesman som hör till den debatten, skriver Anne-Marie Lindgren i VECKANS ANALYS där hon diskuterar frågan om vilka krav som ska ställas på den person som väljs att leda partiet.

I den pågående diskussionen om ny partiledare är det personnamnen som dominerar  media. I den interna debatten i partiet är dominerar oftast – än så länge i vart fall – frågan om kravspecifikationen: vilka krav ska den nya partiledaren uppfylla?

Det är egentligen en rimlig ordning: precisera vad jobbet kräver och välj sedan den person som bäst motsvarar kraven.

Dock kan den här typen av kravspecifikationer lätt bli långa önskelistor, som ingen av de faktiskt existerande kandidaterna kan svara mot. Ett litet roande exempel är den ledare i Aftonbladet härförleden, som först konstaterade att inget av de vanligast förekommande namnen i personspekulationerna räcker till, och sedan att man egentligen inte hade någon egen kandidat – gissningsvis därför att man inte lyckats hitta någon som svarade mot de krav man själv ställde upp.

Och det är utgångsläget: det sitter ingen fullständigt fantastisk okänd frälsare någonstans ute i landet och bara väntar på att bli upptäckt. De personer som kan komma i fråga är kända; de måste sökas i en krets personer som har flera års erfarenheter av politiskt arbete på ledande nivåer. Det låter säga sig att det behövs ”förnyelse”, men en person utan kunskap om det politiska hantverket, hur partiet fungerar och hur man hanterar media – den personen är bortspelad inom ett halvår.

Det finns heller ingen frälsare att hämta i denna grupp redan kända personer
– och det är orimligt att förvänta sig det. Det är bara att se på den lista med krav som från olika håll riktas mot den nya ordföranden för att inse att ingen kan fylla allihop. Det betyder inte att kraven i sig själva är orimliga; det säger snarare att kraven i dag faktiskt är så mångskiftande att en ensam person inte kan fylla allihop.

Så det reser frågan om valet av partiledare kan inskränkas till att handla om en enda person eller om det ska utvidgas till att handla om fler personer.

Idén om ett delat partiordförandeskap har skymtat i debatten, men det skapar problem med hur delningen ska göras – och uppenbara risker för revirkonflikter. Det delade språkrörsansvaret i miljöpartiet åberopas ibland som exempel på att det visst är möjligt med två ledare, men sanningen är nog att det långt ifrån alltid varit konfliktfritt – och att det oftast handlat om att ett språkrör tagit kommandot på det andras bekostnad.

Snarare är det rimligt att i dag se partiledarskapet som ett lagarbete: det är ett antal olika funktioner som ska fyllas, funktioner med olika kravprofil – och som en enda person omöjligt kan räcka till för, allra minst tidsmässigt. I praktiken har det länge funnits en sådan uppdelning mellan partiordförande och partisekreterare, och under den gången mandatperioden har det varit Thomas Östros långt mer än Mona Sahlin som varit ordförande för den ekonomiska delen av partiets politik.
Det kan vara dags att dra mer formaliserade slutsatser av detta.

Omgörningen av moderaterna, som i dag ofta åberopas som en modell för hur en partiförnyelse ska gå till, är intressant att studera ur den här aspekten. För det är oförnekligt så att omgörningen genomfördes av ett politiskt lag, inte av Fredrik Reinfeldt personligen.

Och det är mycket tydligt att ledarlaget byggde just på en funktionsuppdelning, som gjorde det möjligt för ledningen att svara mot mycket bredare kompetenskriterier än vad en enskild person skulle kunnat klara. Anders Borg svarade för det ekonomiska program, som skulle visa väljarna att moderaterna hade de relevanta svaren på bekymren i den svenska ekonomi, Per Schlingmann och Ulrika Schenström lade upp programmet för att kommunicera det till väljarna och sätta dagordningen för debatten, Sven Otto Littorin höll det fasta greppet över partiorganisationen och alliansuppbygget, och Fredrik Reinfeldt  – ja, Reinfeldt var den förtroendeingivande statsmannen, som fick väljarna att känna sig i goda händer.

Jag kan se flera skäl till att diskutera partiledningen som en lagfråga snarare än ”bara” en ordförandefråga. Främst är det posterna som partisekreterare och ekonomisk talesman som hör till den debatten. För tydlighetens skull vill jag betona att det inte handlar om kritik av de personer som i dag finns på dessa poster, och de ska naturligtvis ha möjlighet att få fortsatt mandat. Men att forma den nya partiledningen är ett läggspel, där olika bitar måste få prövas mot varandra i syfte att hitta den totalt starkaste kombinationen.

Noteras kan ju f ö att båda posterna byttes efter det förra partiledarvalet, fast i mer interna processer. Det speglar egentligen just behovet av att forma ett lag av samverkande personer, som delar uppgifterna emellan sig – vilket förutsätter att det är personer som går bra ihop.
 
Att en partiordförande ska kunna påverka sammansättningen av laget är högst rimligt, men utan att brista i respekt för det kan man hävda att det – inte minst i det läge partiet nu befinner sig i – är lika rimligt att kongressen också får ha ett ord med i laget. De två kraven utesluter på intet sätt varandra.

För så obegåvad är givetvis inte en partikongress att den tvingar på partiordförande en medarbetare hon/han inte går ihop med. Däremot skulle det lösa en del knutar, och skapa bättre förutsättningar för en stark ny ledning, om kongressen i någon form fick möjlighet att ta ställning till en bredare lösning än den som ”bara” handlar om partiledaren.


Anne-Marie Lindgren